Primal Carnage: Evolution
Att ge sig i kast med ett spel där tungt beväpnade legoknektar möter blodtörstiga dinosaurier i ett asymmetriskt multiplayer-kaos borde i teorin vara det roligaste som finns. Konceptet är så klockrent att man nästan kan känna lukten av krut rök och forntida sumpgas bara man hör titeln. Men som vi alla vet räcker det inte alltid med en fantastisk premiss för att nå hela vägen till spelhimlen.
När Circle 5 Publishing rullade ut Primal Carnage: Evolution. En rejäl remaster och uppdatering av 2015 års Primal Carnage: Extinction var förväntningarna en mix av nostalgisk förhoppning och sund skepsis. Frågan vi ställde oss var enkel. Har utvecklarna lyckats slipa bort det gamla skräpet och leverera den definitiva dinodödarmatchen eller sitter vi fortfarande fast i samma gamla klumpiga spelmekanik från förr?
Svaret ligger någonstans mittemellan. Inbäddat i en hel del charm. En gnutta frustration och ett otroligt högt underhållningsvärde om man tar det för vad det är.
För den som missade originalet bygger Primal Carnage serien på ett enkelt recept. Lag A består av människor som spelar i förstapersonsvy med ett urval av hagelgevär, automatkarbiner, prickskyttegevär och specialprylar. Lag B består av dinosaurier som spelas i tredjepersonsvy. Där du kan styra allt från snabba, lömska Novaraptorer till gigantiska Tyrannosaurus Rex som kan krossa en soldat med ett enda bett.
I Evolution har utvecklarna pumpat in en hel del nytt innehåll. Vi snackar om fräschare grafik. En helt omarbetad ljudbild med över 40 minuter ny musik. Bättre animationsflyt samt ett betydligt större utbud av banor och kosmetiska anpassningar. Dessutom har spelutbudet utökats med flera lägen. Utöver det klassiska Team Deathmatch hittar vi bland annat Evacuation (där människorna ska nå en räddningshelikopter medan ödlorna gör allt för att stoppa dem), Capture the Egg. Vågläget Onslaught samt ett fritt Sandbox läge där man kan utforska banorna i lugn och ro vilket också är det enda läget där fredliga bjässar som Brachiosaurus får plats.
Rent visuellt har spelet definitivt fått sig ett lyft. Banornas ljussättning, tätare vegetation och uppdaterade dinosaurie modeller gör att det i sina bästa stunder ser riktigt maffigt ut. Men under den nya målarfärgen bultar fortfarande samma gamla hjärta på gott och ont.
Att spela som människa i Primal Carnage: Evolution är en lektion i ren och skär paranoia. Eftersom spelet saknar en traditionell mini karta är du helt utlämnad till dina egna ögon och öron. Att stå trångt ihopkurad i en övergiven forskningsstation tillsammans med tre andra spelare medan man desperat blickar ut genom fönstren. Lyssnande efter prasslandet i buskarna utanför skapar en fantastisk stämning.
Vapenkänslan är dock en blandad kompott. Vissa vapen. Som de tunga hagelgevären eller prickskyttegevären har en härlig tyngd. Men flera av de automatiska vapnen saknar möjlighet att sikta längs pipan (ADS). Det gör att skjutandet ibland kändes mer som att "spreja och be till gud" än precisionstaktik. Å andra sidan är känslan obetalbar när du lyckas hålla paniken i schack och sätter en perfekt träff på en flygande Pteranodon precis innan den sveper ner för att greppa dig.
Att kliva över till dinosaurielaget vänder helt på kalkylen. Här skiftar spelet till tredjeperson och tempot skruvas upp till max. Att kuta runt som en snabb raptor. Hoppa upp på tak och kasta sig över en ensam soldat ger en enorm maktkänsla. Eller varför inte ta kontrollen över en T-Rex och fungera som lagets vandrande stridsvagn?
Men spelstilen som dinosaurie för också med sig vissa logistiska problem. Om du blir skadad kan du inte bara plocka upp ett första hjälpen kit i farten. Du måste söka upp köttbitar som ligger utspridda på kartan och stå helt stilla medan din ödla äter. Vilket gör dig extremt sårbar för bakhåll från tjuvaktiga soldater. Flying mekaniken för de luftburna reptilerna kändes också bitvis klumpig och svårstyrd.
Det går inte att skriva om Primal Carnage: Evolution utan att nämna spelets mer yxiga sidor. Det här är ingen polerad AAA produkt utan en oslipad diamant med ganska många sprickor i glaset.
Ett av de största problemen är balansen vilket i och för sig är inbyggt i konceptet. Dinosaurier har överlägsen rörlighet eller gigantiska hälsomätare som gör dem extremt svårstoppade för enskilda spelare. Samtidigt drabbas spelet av tekniska skavanker. Det är inte alls ovanligt att se huvudet på en Spinosaurus sticka rakt igenom en betongvägg eller ett golv för att nypa tag i en soldat som borde ha varit i säkerhet. Kamera vinklarna för de allra största reptilerna kan dessutom klippa rakt in i din egen dinosauriekropp och effektivt blockera hela din synfält.
Ett annat orosmoment när man kliver in i spelet är spelarbasen. Servrarna kan vid en första anblick se ganska öde ut. Ofta hittar man bara ett fåtal aktiva matcher när man söker. Det positiva är dock att så fort du väl går med i en lobby brukar den fyllas på ganska snabbt med folk som är sugna på lite prehistoriskt röj.
Sedan har vi frågan om spelets ton. Spelet har laddats med mängder av upplåsbara skins och kosmetika. Om du gillar tanken på en Velociraptor i tomteluva eller en T-Rex i hög hatt beror helt på din personliga smak. För vissa bidrar det till den uppskattade B-filmscharmen, medan det för andra förstör lite av den råa jurassiska atmosfären.
Trots alla sina uppenbara brister i form av klippande grafik och svajiga skjutmekanik går det inte att komma ifrån en sak. Primal Carnage: Evolution är faktiskt väldigt roligt.
Det finns en befriande ärlighet i spelets design. Det försöker inte vara nästa e-sport-gigant eller ett pretentiöst narrativa mästerverk. Det vill bara ge dig chansen att jaga dina kompisar som en rovdinosaurie eller meja ner anstormande reptiler med en minigun tillsammans med ett gäng goda vänner. När du får till en match där båda lagen samarbetar och striderna vågar fram och tillbaka över kartan uppstår stunder av ren och skär multiplayer magi.
Sätter man spelets pris i relation till vad man får, blir kalkylen ganska lätt att försvara. För samma pengar som en halvdann och tråkig snabbmatsburgare ute på stan får du ett spel som trots sina brister kan erbjuda tiotals timmar av skratt. Panik och underhållande kaos.
Primal Carnage: Evolution är definitivt inte för alla. Om du kräver millimeterprecision, perfekt balanserade e-sportsmatcher och sömlös grafik kommer du sannolikt att kasta kontrollen i väggen efter tio minuter. Men om du kan blunda för lite klippande dinosauriehuvuden och uppskattar charmigt opolerat multiplayer kaos där dinos möter maskingevär. Då är det bara att spänna fast hjälmen och kliva in i djungeln.
Spelet finns till PlayStation 4 och till PlayStation 5 och kostar 119 kronor för den digitala versionen.
Kommentarer
Skicka en kommentar